Om morgonen går jag förbi den amerikanska ambassaden. Den ter sig anskrämligare än vanligt. Illa sammanfogade klumpar av betong, invirade i järnstaket, som blänger ut över det fria Gärdet. Intill ligger den smäckra finska ambassaden. Stilren, anspråkslös och öppen.
Nya associationer väcks efter den 8 november detta dystra år. Patrask, tänker jag och frågar en amerikansk kollega, med goda kunskaper i svenska, om han känner till det ordet. Njae, men vi enas snart om en engelsk översättning: ragtag. Människor i skrikig lump, fattiga, vulgära.
Det är hemskt att döma ut andra människor som patrask. Hillary Clinton gjorde en kardinalblunder i valkampanjen genom att beskriva sin motståndares väljare som beklagansvärda (deplorable), oförbätterliga (irredeemable) och islamofobiska. Kanske var det ett uttryck för en problematisk människosyn. Kanske inte. Oavsett, ingen väg att vinna väljare.
Och visst är det sant, allt som nu analyserats till leda: att valet var ett uttryck för att så många av amerikanerna (90 procent!) inte alls fått del av den tillväxt som skett i USA de senaste 20-30 åren. På så sätt var det i hög grad ett missnöjesval och inte, i alla fall inte enbart, ett uttryck för rasism och djup okunskap om vilka överenskommelser det demokratiska samhället bygger på. Fast det också.
En liten skärva av optimism inom mig får mig att tro att kanske kanske kan det här vara ett verkligt uppvaknande för den liberala amerikanska elit som ändå tror sig om att vilja ett demokratiskt och jämställt samhälle. Då måste det verkstad till, ska de inse: omfördelning och reglering av finanssektorn. Men kommer den insikten att infinna sig? Och vad hinner ske innan dess?
När inget blivit bättre för de beklagansvärda (ja, för det är de ju) är risken stor att skulden inte läggs hos ett patrask till presidentfamilj, som mest sett till att gynna sitt familjeföretags intressen. Nej, skulden den kommer då att läggas hos några andra, de andra, den andre.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar