Linn Ullman: De oroliga

Snö och glesa träd. Jag skidar på och spanar efter korpar. I fjol fanns en hel klan som flaxade och kraxade på andra sidan det som väl är ett träsk därunder snötäcket. Ser inga nu. Spåren korsar varandra, det snöar lätt. Hur ska jag skriva om den här boken?

Linn Ullmans bok om sin uppväxt och sina föräldrar är bra. Läs den. Räcker det?

Nej, det är ju meningslöst som blogginlägg betraktat. Men det finns flera olika spår att ta och jag kan inte helt bestämma mig. Det litterära ligger kanske närmast. Linn Ullman skriver fantastiskt. Hon är en finsnickare som mejslar ut varje mening, varje stycke. Hon väljer, väljer bort, hyvlar, putsar och gnider tills texten ligger färdig och inget mer kan tillföras. Men det är inte pretentiöst och högstämt utan bara rätt och riktigt. Hon har haft öga på helheten, fogat samman delarna så att när det är färdigt är det ett stadigt, hållbart bygge som tål att vridas och vändas.

Linn Ullmans bok är ingen nymornad ambition att väva in sin längtan efter (en känd) förälders kärlek i stämningslägen och metaforer. Hon är välavvägd och saklig och ibland till och med lite rolig, samtidigt som hon är ganska skoningslös mot sig själv och mot den magra, vilsna flicka som hon var när hon var liten. Man vill ta henne i famn, hålla hennes hand, trösta henne och säga tänk ändå att du blivit en så bra människa, trots dina föräldrars stora brist på förståelse för vad ett barn behöver.

Fast det vet jag ju inget om. Om vilken sorts människa Linn Ullman är, om hon alls skulle vilja bli tröstad och påhejad av mig (troligen inte), eller om jag ens skulle vilja göra det om jag träffade henne (förresten skulle jag aldrig våga). Men det är sådana känslor hon väcker. Hon skriver att hon i ett par år efter sin fars död var en ganska otrevlig människa som talade och talade med hög och gäll röst (på svenska dessutom, får man förstå). Det är en rätt rolig bild och en reflektion av hur besvärlig en människa kan te sig i sorg.

Ett annat spår handlar om Bergman. Och familjen Bergman. En del människor tycks få ta mer plats än andra. Som en kung – eller en kungafamilj. De får breda ut sig i tid och rum och göra anspråk på alla andras intresse. Larma och göra sig till.

Bergman har alltid funnits där. Mor och moster satt i köket och ältade demånregissören. Som jag minns det gled diskussionen mellan hans kvaliteter som regissör (som gick att tycka något om) och som man (där väl spekulationerna tog vid). I en moraliskt ambitiös miljö ägnade man sig förvisso inte åt kändisskvaller, men ändå sipprade några av detaljerna ner. Alla barnen, alla de kända fruarna, alla romanserna. När jag sedan läste Laterna Magica, Bergmans mycket välskrivna självbiografi, blev jag upprörd över hur kortfattat han rapporterade det faktum att det kom barn till världen i hans relationer. Knappt noterade. Fast jag noterade dem.

Och nu skriver ett av de där barnen så fint om sin döende far. Hur han backar in i sitt slut, avlägsnar sig via strikta rutiner i självvald exil och hur hon, dottern, försöker göra avskedet lika disciplinerat, återhållet och på hans villkor som hela deras relation tycks ha varit. Som litet barn på besök en månad per år på Fårö bjuds hon in till fadern klockan elva varje dag för en ”sittning” där det artigt samtalas. Ack ja. Men hennes försök att hjälpa den döende Bergman är ofta taffliga. När hon ska ge honom att dricka spiller hon vatten på honom så att hans sista ord till henne blir ”jävla kärring”.

Ett ytterligare spår är Linn Ullman som dotter till Liv Ullman – fastän inga namn på vare sig dotter, mor eller far skrivs ut.  Och denna Liv Ullman tycks ha varit ganska nervig och dessutom ganska typisk för sin generation i sin okunskap om barns behov (lika okunnig som fader Bergman!). Dottern gråter hysteriskt när mamma inte ringer från USA på avtalad tid, inte ringer alls faktiskt. Vind för våg placeras hon sedan i en amerikansk förort med barnflickor medan mamma skådespelerskan håller sig i New York i vad som tycks vara flera veckor i sträck. Inte var det bra för flickan och inte är det särskilt försonligt skildrat heller. Men mamman lever än. Det försonliga porträttet återstår att skriva. 

Bengt Ohlsson: Drick värmen ur min hand

Jag gillar Bengt Ohlsson. Jag gillar hans krönikor och jag gillar böcker han skrivit. Framförallt minns jag "Gregorius", vidarediktningen av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Den var hisnande insiktsfull och spännande om den andre parten, den äkta mannen till den kvinna doktor Glas åtrår. 

Nu har Bengt Ohlsson skrivit en bok som heter "Drick värmen ur min hand". Jag hade inte tänkt skriva om den för jag tyckte den var tråkig och inte mycket att ödsla tid på. Men av nyfikenhet googlade jag runt för att kolla vilka recensioner denna sorgesång över en krisande medelklassman erövrat. Sådana övningar brukar oftast ge mig vatten på min kvarn när jag dissar böcker som andra hyllar (ett vanligt läge för en svårflörtad surkärring som jag: med undantag för Ferrante (som kritiken gillade) är jag oftast på de sofistikerade litteraturförståsigpåarnas sida när den lättmanipulerade omgivningen tjoar imponerat åt allt med bokstäver som klämts in mellan ett par pärmar).  

Men den här gången var vi inte överens, litteraturkritiken och jag. Åtminstone är jag inte överens med Magnus Eriksson i SvD som tycker att det är "den bästa bok han [Bengt Ohlsson] hittills skrivit". Hallå! Det kan du väl inte tycka?

Fast okey, boken har sina poänger. Framförallt är det en fin fundering över hundars själsliv. Huvudpersonen, Martin, blir nämligen plötsligt med hund när en klients hustru dumpar hunden Rulle på Martin efter att maken försökt begå självmord (Martin är någon slags socialarbetare/rådgivare som försöker få ordning på män som blir tagna för sexköp). På några få veckor skapar Martin starka band och väletablerade rutiner med hunden; den tar väsentligt mycket mer av hans tid än allt annat han ägnar sig åt, till exempel sin familj: en trulig tonåring och en gnällig fru. Hur karln dessutom hinner med sitt förmodade fyrtiotimmarsjobb (med en del jourarbete), sitt huvudansvar för middagsmaten (omnämnt) och sitt ganska omfattade (om än av Martin föraktade) Södermalmsumgänge inklusive kulturelit och elitpolitiker, är en gåta. Dessutom ägnar han, åtminstone i början, avsevärd tid åt att sms:a och tänka på sin vackra kollega som han är förälskad i.

Ni hör. Det är en ganska överlastad intrig. Hur ska det gå? kan man undra, men det är en svår fråga att reda ut: Hur ska det gå med vaddå? Med hunden? Det får vi för all del veta. Med dottern? Njae, hon tar väldigt lite plats i boken. Med förälskelsen? Där ges väl i och för sig ett svar. Med Martins bästa kompis, han som hux flux blivit socialminister och lever dubbelliv i sin flotta våning? Nej, den historien rinnner liksom ut i sanden. Med den stackars sexköparen och hans misär? Egentligen ingen aning. Med äktenskapet? Ja, det kanske är den egentliga problematiken. Åtminstone finns ett resonemang på slutet där Martin gör ett slags bokslut över relationen och konstaterar att han aldrig kommer att kunna göra sin hustru nöjd eller lycklig. 

Så här tycker Magnus Eriksson:

Romanen kan läsas som en studie i stukad manlighet. Hunden kan tolkas symboliskt som en katalysator för en nödvändig förändring i huvudpersonens liv, och drömmen om den vackra, unga kvinnan kan se ut som vilken kompensatorisk önskedröm som helst. Men Martin är inte främst en stukad man, han är en stukad människa. När han träffar en varelse som älskar villkorslöst blir han själv en människa, inte blott en pjäs i det sociala spelet. Rulle är inte en symbol, han är en hund som inte behöver symbolisk tolkning.

Det är vackert skrivet, men det är inte riktigt sant. Eller, det kanske är sant som idé och det kanske är vad Bengt Ohlsson tänkte sig, men det är inte vad texten främst förmedlar.
Jag önskar att Bengt Ohlsson hade skurit och skurit i sin roman. Att han skalat bort en del teman, att han kanske koncentrerat sig på en man och en hund. Möjligen kunde han ha ställt detta mot mannens bekymmer att nå sin hustru, att inte räcka till, och kanske hade den spirande förälskelsen fått vara med, kanske inte.

Och jag önskar att han hade skurit och skurit också i sina meningar. Det är för mycket tugg, för många sidospår, för många ord. Bengt Ohlssons krönikor är ju ofta små pärlor. Ett släpigt gnyende går över i ett gläfs och avslutas med ett distinkt skall. Här blir det mycket gnyende, ett och annat gläfsande, men skallet kommer liksom aldrig.

Alberte och sonen

Cora Sandels tre böcker om Alberte (Alberte och Jakob; Alberte och friheten; Bara Alberte) kom ut i en svensk samlad pocketutgåva 1999. Det var förmodligen i början av 2000-talet som jag läste den. Böckerna skrevs ursprungligen mellan 1926 och 1939 och har utgjort viktig läsning för många generationer. Det är en stark skildring: Alberte bryter upp från sin stränga, instängda uppväxtmiljö i nordnorge och tar sig fram som fattig konstnär i Paris i början av seklet. Hon erfar olycklig kärlek och tyr sig till en konstnärskollega med vilken hon så småningom får ett barn. I slutet av romanen lämnar hon sitt misslyckade äktenskap och sonen hos svärföräldrarna i Norge för att ta sig till Kristiania och försörja sig genom att skriva.

En särskild oro och upprördhet dröjde sig kvar hos mig när jag slagit igen boken. Det gällde det som hände alldeles i slutet. Det var inte det att Alberte bröt upp, att hon lämnade sin son i ett hem som hon insåg var gott, även om hon inte kunde leva där. Men detta att hon smyger iväg från sonen, utan att med ett enda ord eller avsked försöka förklara för honom varför hon måste ge sig av. Hur kunde hon? Vad gjorde inte det med pojken?

Bland dödsrunorna i DN den 13 januari i år läser jag att den nästan 99-årige Erik Jönsson gått ur tiden. Han har av allt att döma levt ett gott liv. Han var ingenjör med stor teknisk fallenhet. Han har haft hustru och två döttrar. Den ena finns kvar i livet jämte svärson, barnbarn och en halvsyster, Vanna Beckman, som författat minnestexten.  Hon skriver om hans födelse i nödens Paris 1917. Bröstmjölken tryter och han överlever tack vare getmjölk och den nya uppfinningen vällingpulver. Hans pappa är skulptören Anders Jönsson och hans mamma Sara Fabricius, känd under pseudonymen Cora Sandel. 

Så gick det alltså för pojken!

I DN den 14 januari skriver Kristofer Ahlström om nutidens krav på verklighetsbakgrund i romankonsten för att den ska vara godkänd. Att romanen utgår från verkliga människor och händelseförlopp uppfattas som en kvalitet, en äkthet. Men romanförfattare får därmed också svara för sina romanfigurers beteenden, i tron att romanfigurerna är synonyma med författarna: Ahlström har själv drabbats (han har fått läsa att han haft en uppväxt i "fattiga förhållanden" när detta egentligen gällt hans romanfigur i debutboken "Bara någon att straffa") och han exemplifierar också med Karolina Ramqvist som vittnat om en sammanblandning mellan henne och huvudpersonen Saga i "Alltings början" (och ja, jag hör till dem som läst in rätt mycket självbiografi i den romanen).

Ahlström påpekar (precis som jag!) det märkliga i att Elena Ferrantes röjda identitet väckt sådant ramaskri. Å ena sidan, kanske, därför att man med denna kunskap inte längre kan tro att romanerna är självbiografiska, å andra sidan därför att "ett sällsynt litterärt mysterium, där läsarna för en gångs skull har fått närma sig romanen utan att förhålla sig till författarens verkligen person" gått förlorat (enligt Lisa Irenius i SvD 3/10 2016). Lite krångligt är det: Det är en kvalitet att veta att nutidens många autofiktiva romaner har verklighetsbakgrund (de känns äkta), men det är samtidigt också en befrielse att inte veta något om författaren, för då kan man själv bestämma att romanen är verklighetsbaserad.

Ahlström problematiserar sammanblandningen av dikt och verklighet. Autofiktionen är ju legio numera (tänk Knausgård). Men i och med denna autofiktiva hajp har också följt att romanerna blir ett slags debattinlägg, där kravet på verklighetsbakgrund bakas ihop med identititetspolitik. Romaner som skildrar marginaliserade gruppers förhållanden blir giltiga verklighetsbeskrivningar, men bara om de bygger på en verkligt marginaliserad människas vittnesmål. Om det är fejk, om författaren inte själv är invandrad, svart, rörelsehindrad eller kvinna, tappar skildringen i styrka i en tid då människors möjlighet till empati och solidaritet med varandra över erfarenhetsgränserna misskrediteras. Och så får vi den märkliga situationen att författare anklagas för "lögn" om det visar sig att deras fiktion inte bygger på verklighet (Ahlström exemplifierar med James Frey i "A million little pieces", som dock också delvis marknadsfördes som självbiografisk, vad jag förstår, och med Laura Albert i "Author. The JT LeRoy story" där författaren använder olika pseudonymer med mer eller mindre uppdiktade biografier som tycks väcka ont blod när läsare blandar ihop verklighet och fiktion). Det här blir ännu mer förvirrande i nutidens era av post-sanning: Romanerna ska vara sanna, alltmedan annan verklighetsbeskrivning blir alltmer osann. En tragisk utveckling där fiktionens själva väsen, att genom fiktionen möjliggöra inlevelse i andra människors liv, spelas bort.

Hur mycket i Alberte-böckerna är verklighet, hur mycket är fiktion? Och vad betyder det? Det ligger nära till hands att många av de yttre omständigheterna och en hel del av det som skildras i böckerna är självbiografiska omskrivningar. Cora Sandel var född i Tromsö, hon reste som konstnär till Paris, hon genomlevde en uppslitande skilsmässa. Men Erik Jönssons biografi stämmer bara delvis med skildringen i Alberte-serien: i böckerna är till exempel barnafadern norrman och pojken har ett annat namn. Så i vilken grad är det som berör mig starkast sant: att mamman bryter upp utan att förklara? Dödsrunan berättar bara rapsodiskt och jag vet egentligen ingenting om Erik Jönssons verkliga sorger och glädjeämnen.

Ett alternativ till att kräva en verklighetsgrund bakom fiktionen, med garanti att författaren bär de erfarenheter som skildras, är att se allt som fiktion. All fiktion bygger på verklighet, om så bara på verkligt kända känslor, eller en verklig inlevelse i hur det förmodligen skulle kunna kännas. Fiktion hämtar exempel från verkligheten, om så bara den verklighet man läst om i annan fiktion (vilket i och för sig lätt kan bli rätt dålig fiktion). 

Vad fiktionen lyckas med (om den är bra) är att gjuta liv i papper, fylla fiktiva gestalter med kött och blod. Och finns detta liv i de fiktiva gestalterna, om de ter sig verkliga, investerar läsaren känslor i dem. Därmed finns också en möjlighet att fortsätta berättelsen: i en uppföljande roman, i den egna fantasin eller i läsningen av en kompletterande verklig dödsruna. Verklighet eller fiktion är inte det viktiga, utan att fiktionen är verklig.

Ilska

- Jag blir så JÄVLA FÖRBANNAD brist på RESPEKT hade väntat mig mer av dig nu är det NOG!

- Var inte arg. Jag blev bara lite stressad och undrade om det var så bråttom.

- Jag är inte ARG jag bad snällt skulle du kunna (fetstil = ingen stress) men nu är det SLUT.

- Jo, men nog är du lite arg. Och säkert överbelastad och trött och less.

- Fråga dig varför DU ALDRIG SA NÅGOT när samma sak hände förut?

- Men så var det väl inte...

- JO SÅ VAR DET!

Så där håller vi på. Grälar på mejlen. Jag sitter vid mitt skrivbord vid min tysta skärm och knattrar. Jamen vänta HALLÅ! SÅDÄR KAN DU JU INTE SÄGA JU! DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT... Fast det skriver jag inte. Jag håller god ton och uttrycker mig väl. Tycker jag i alla fall. Fast vem vet? Kanske spärrar mina ord upp ögonen på mottagaren på samma sätt som mottagarens ord får mig att... tja, mest bli trött. Trött trött trött...

I veckans Fokus (nr 50-52) skriver Johan Hakelius om hövligt tilltal. Jag skulle vilja visa ett citat för min grälsjuke skärmkompis: 

En av de svåraste utmaningarna i ett samhälle är att kunna leva tillsammans med människor som inte tycker som man själv, ibland på ett sätt som upprör. En av de viktigaste metoderna för att klara utmaningen är att inte ständigt ställa allt på sin spets. Ska man leva tillsammans kan inte varje utbyte vara en konflikt. Det behövs ett visst mått av försonande överseende. Alternativet är ömsesidiga krav på villkorslös kapitulation. Men då har vi inte ett samhälle utan ett krig.

Ilskan på nätet diskuteras ganska livligt nu (och ibland upprört!). Det är väl etablerat att vissa människor som uttalar sig i vissa frågor får finna sig i att på olika sätt ta emot eller ta del av vidriga inlägg som ifrågasätter inte bara deras åsikter utan också deras personer. Näthat. Särskilt kvinnor drabbas och det här är förstås både läskigt och ett hot mot demokratin. Människor blir rädda att uttala sig.

Jag har inte varit med om så många nätgräl. Jag är inte så aktiv på sociala medier. Jag har tagit del av en del hemska mejlväxlingar, utan att vara den som direkt fått skiten hälld över mig. Bara att läsa har varit hemskt nog. Det äter sig in. Otidigheterna, aggressiviteten. Man tappar lusten och vill dra nåt gammalt över sig.

Det är väl inte superkontroversiellt att påstå att det företrädesvis är män som uttrycker sig hämningslöst och aggressivt. Att hatsajterna och de otidiga kommentarstrådarna domineras av arga män tror jag är ganska klarlagt. Man undrar var all den här ilskan kommer ifrån. Är det så att vara man?

Nä, så är det inte att vara man. Alla män hatar inte. Alla män vräker inte ur sig sin dynga, fäktas och slåss. Men något har det med hierarkier att göra och kanske är de i genomsnitt viktigare för män. Herre på täppan. Gör som jag säger! Haha, jag vann! Törsten efter auktoritärt ledarskap. 

Nu ryser jag igen. Den ryske potentaten har just hjälpt sin kumpan i nödens Syrien att besegra rebellerna i Aleppo. Med en sådan styrkemarkering i ryggen kan man börja förhandla. Sitt ner, tyst i klassen! De svaga männen som vill se en stark ledare.

Några kända kvinnor läste för en tid sedan i TV upp texter som de fått ta emot på grund av sin publika roll. Man hade också fått tag i en av dessa hatare som faktiskt gick med på att låta sig intervjuas. "Hur tänkte du när skrev att hon var en hora och att du hoppades att hon dog?" "Äh," sa han på sävlig skånska, "det är ju bara sånt man skriver..."

De där ilskna mejlen som däckar mig så, är det bara sånt man skriver?

Johan Hakelius igen:

Det är här nånstans vi befinner oss 2016. Vi har glömt att ett samhälle bygger på ett visst mått av vett och etikett. Att samvaro kräver fördragsamhet. I det avseendet skiljer sig inte de stora sammanhangen från de mindre.

Saklighet och hövlighet, tänker jag och mejlar:

- Kan vi inte ses?

Och får svar:

- Okey.

Stockholm i november

Om morgonen går jag förbi den amerikanska ambassaden. Den ter sig anskrämligare än vanligt. Illa sammanfogade klumpar av betong, invirade i järnstaket, som blänger ut över det fria Gärdet. Intill ligger den smäckra finska ambassaden. Stilren, anspråkslös och öppen.

Nya associationer väcks efter den 8 november detta dystra år. Patrask, tänker jag och frågar en amerikansk kollega, med goda kunskaper i svenska, om han känner till det ordet. Njae, men vi enas snart om en engelsk översättning: ragtag. Människor i skrikig lump, fattiga, vulgära.

Det är hemskt att döma ut andra människor som patrask. Hillary Clinton gjorde en kardinalblunder i valkampanjen genom att beskriva sin motståndares väljare som beklagansvärda (deplorable), oförbätterliga (irredeemable) och islamofobiska. Kanske var det ett uttryck för en problematisk människosyn. Kanske inte. Oavsett, ingen väg att vinna väljare. 

Och visst är det sant, allt som nu analyserats till leda: att valet var ett uttryck för att så många av amerikanerna (90 procent!) inte alls fått del av den tillväxt som skett i USA de senaste 20-30 åren. På så sätt var det i hög grad ett missnöjesval och inte, i alla fall inte enbart, ett uttryck för rasism och djup okunskap om vilka överenskommelser det demokratiska samhället bygger på. Fast det också.

En liten skärva av optimism inom mig får mig att tro att kanske kanske kan det här vara ett verkligt uppvaknande för den liberala amerikanska elit som ändå tror sig om att vilja ett demokratiskt och jämställt samhälle. Då måste det verkstad till, ska de inse: omfördelning och reglering av finanssektorn. Men kommer den insikten att infinna sig? Och vad hinner ske innan dess?

När inget blivit bättre för de beklagansvärda (ja, för det är de ju) är risken stor att skulden inte läggs hos ett patrask till presidentfamilj, som mest sett till att gynna sitt familjeföretags intressen. Nej, skulden den kommer då att läggas hos några andra, de andra, den andre.

Lucia Berlin: "A Manual for Cleaning Women"

I augusti var jag uppbragt över Ferrantes romansvit. Den allmänna uppståndelsen kring Ferrante har inte lagt sig ännu, men själv är jag igenom det hela och har fått lite distans. Del fyra var bättre än del tre som dock, så där överraskande, brände till alldeles i slutet. Mitt allmänna omdöme står sig: alltför hajpad, alltför entonig i stilen. 

Och nu har ju den stackars författarinnan bakom pseudonymen kanske avslöjats: Anita Raja är en polsk-italiensk översättare som tillskrivs författarskapet på basis av sina plötsliga höga inkomster från förlaget. En märklig debatt blossar upp, där Neapel-svitens tillskyndare rasar över detta avslöjande som sätter allt i ett annat ljus! Eh? tänker jag. På vilket sätt förändrar det böckernas kvaliteter att veta upphovsmannens identitet? 

Apropå upphovsman, har Raja en man som heter Domenico Starnone och som tydligen ända sedan 2006 ibland förmodats vara Ferrantes alter ego. Hela historien ger fog för min hypotes: Ferrante är ett lagarbete. Men idén att Starnone (eller någon annan man) skulle ligga bakom Ferrante väcker ännu mera ramaskri: Typiskt! Så sexistiskt! Så fort det är bra litteratur som slår internationellt så måste det förstås vara en man som skrivit! Så fördomsfullt!

Jag tänker att det var ju för att böckerna inte var så bra som jag misstänkte att en man låg bakom. Det var något i skildringen av flickors vänskap, om flickors lojaliteter och om flickors uppfattning om den egna kroppen som skavde. Tyckte jag. Kanske får vi visshet också i detta vad det lider.

I en helt annan liga tävlar Lucia Berlin med "A Manual for Cleaning Women". Boken låg till synes bortglömd på ett bord i Akademibokhandeln, men med ett förord av Lydia Davis. Jag slog förstås till, glad för detta trend-sättande tilltag. Trend-sättare? Jag? Ha! När jag googlar ser jag att självaste Maria Schottenius anmält boken i DN (jag måste verkligen bli lite noggrannare med lördagskulturen) och att boken redan översatts till svenska.

Lucia Berlin är dock ingen ung debutant. Hon levde mellan 1936 och 2004 och beskrivs som USAs bäst bevarade hemlighet. Hennes noveller har publicerats ända sedan 1960-talet i tidskrifter och i ett par volymer, men det är först nyligen, med hjälp av bland annat Lydia Davis och andra i hennes ganska begränsade fan-club, som den här samlingsvolymen kommit ut. Det mesta av det hon skriver är självbiografiskt och hennes liv räckte till i det avseendet. En uppväxt från Alaska till Chile, en alkoholiserad mor och morfar, själv mycket ung mamma och till större delen ensamstående med fyra söner. Detta och hennes många brödjobb och hennes alkoholmissbruk är del av det som skildras i novellerna.

Hösten går, tyvärr, i de alkoholiserade kvinnornas tecken. Förutom det som skett i den alldeles verkliga verkligheten finns kvinnors alkoholism också i litteraturen. Bland annat har Alex Schulman kommit ut med en bok om sin mamma och hennes missbruk. Jag har hittills mest tyckt att Schulman är en jobbig typ, som ler lite försmädligt mot sin omvärld. På vilket sätt blir världen bättre av hans hånflin? En intervju i Skavlan för en tid sedan fick mig ändå att tänka att det finns något mer än bara flabb i människan. Nu misstänker jag att hela förlåten faller när han tar sin tjur vid hornen och berättar om det som bränner. Ungefär som Patrik Sjöberg - inga likheter i övrigt - som förvandlades från en stöddig slacker till en sann och viktig människa när han berättade om övergrepp mot barn.

Lucia Berlin berättar om sitt alkoholberoende så att det bultar i ens eget nyktra huvud. Och om barnen, barnen, som går runt i lägenheten, mitt i natten, och släcker fimpar och kollar dörrar och inväntar sin mammas någorlunda upprättgående dagvarelse. I en novell skildrar hon det smärtsamma uppvaknandet och den oändliga promenaden tidigt tidigt till den som säljer sprit så dags på dagen till otåligt väntande a-lagare. "Är du för fin för att dricka på gatan", hånar en gubbe som själv fått sitt söta vin. "Jag är rädd jag tappar flaskan", svarar hon och skakar. Gubben häller en klunk vin i munnen på henne så att hon kan stapla hem. Hon dricker ur sin whiskyflaska utblandad med fruktjuice i tre omgångar och kan plötsligt diska och sätta på tvättmaskinen innan barnen vaknar. Men de vet förstås hur läget är.

I en dokumentär om Lars Forssell, den store diktaren, berättar hans son Jonas hur han visste, så fort han stod i hallen efter skoldagen, hur landet låg. Om pappa gått in i en ny period av supande. Barnen vet alltid hur läget är.  

Elena Ferrante: "Min fantastiska väninna"

Ack! Kan man anmäla kulturanmälningar, rykten och "vad-ska-du-läsa-i-sommar?"-intervjuer för falsk marknadsföring? Hela sommaren har jag kämpat med Elena Ferrantes romansvit från Neapel, jag är snart färdig med del tre och den avslutande fjärde delen ligger och väntar. Jag står snart inte ut! 

Men jag är en plikttrogen jävel. Jag ror i land vad vi, i min bokklubb, sagt att vi ska läsa.  Dessutom har jag alltså inhandlat rubbet på AdLibris, i engelsk version, så då måste man väl...   

Kan det vara översättningen till engelska? Kanske flödar italienskan på ett annat sätt och kanske låter den sig också översättas bättre till svenska? 

Jag ser framför mig hur två kvinnor i en italiensk stad, utanför porten eller i en butik, ältar omständigheterna kring en händelse, en relation, ett arbete som kan vara stort och betydande eller bara trivialt, men som mest bara låter enformigt: "Först sa han det, sen sa hon det, sen gick de dit, sen blev det tyst, och jag tänkte och jag tyckte och jag kunde verkligen inte förstå och sen...". Allt på en italienska som jag inte begriper.  

Det finns förstås försonande drag. Det är en beskrivning av en tid och ett sammanhang som är intressant. Jag vill förstås, som alltid, veta hur det går. Och kanske finns det en poäng att särskilt zooma in på livslång vänskap. 

Fast där är berättelsen osannolik. Att huvudpersonen skulle vara så in i bomben upptagen av sin väninna, mer än sina syskon, mer än sina föräldrar, sin man, mer än sig själv? Knappast. Hon skulle kanske mäta sig med henne, genom livet, men också sträva efter frigörelse och vilja lämna bakom sig (okey, hon gör det, hon drar, men i berättelsen förhåller hon sig ändå ständigt till väninnan). 

För övrigt tror jag att boken är skriven av en man, eller åtminstone delvis av en man (del två är lite bättre än del ett, del tre är urtråkig, så kanske har en författarduo växlat pennan mellan sig). 

Tack och lov att sommaren, också, innehållit Lev Tolstojs Anna Karenina: Full av liv, av rimliga relationer, av närvaro, av sorg och glädje. Och kanske framförallt, vilket jag håller emot Ferrante mest av allt, av humor. Skratt åt livets krumbukter.