Linn Ullman: De oroliga

Snö och glesa träd. Jag skidar på och spanar efter korpar. I fjol fanns en hel klan som flaxade och kraxade på andra sidan det som väl är ett träsk därunder snötäcket. Ser inga nu. Spåren korsar varandra, det snöar lätt. Hur ska jag skriva om den här boken?

Linn Ullmans bok om sin uppväxt och sina föräldrar är bra. Läs den. Räcker det?

Nej, det är ju meningslöst som blogginlägg betraktat. Men det finns flera olika spår att ta och jag kan inte helt bestämma mig. Det litterära ligger kanske närmast. Linn Ullman skriver fantastiskt. Hon är en finsnickare som mejslar ut varje mening, varje stycke. Hon väljer, väljer bort, hyvlar, putsar och gnider tills texten ligger färdig och inget mer kan tillföras. Men det är inte pretentiöst och högstämt utan bara rätt och riktigt. Hon har haft öga på helheten, fogat samman delarna så att när det är färdigt är det ett stadigt, hållbart bygge som tål att vridas och vändas.

Linn Ullmans bok är ingen nymornad ambition att väva in sin längtan efter (en känd) förälders kärlek i stämningslägen och metaforer. Hon är välavvägd och saklig och ibland till och med lite rolig, samtidigt som hon är ganska skoningslös mot sig själv och mot den magra, vilsna flicka som hon var när hon var liten. Man vill ta henne i famn, hålla hennes hand, trösta henne och säga tänk ändå att du blivit en så bra människa, trots dina föräldrars stora brist på förståelse för vad ett barn behöver.

Fast det vet jag ju inget om. Om vilken sorts människa Linn Ullman är, om hon alls skulle vilja bli tröstad och påhejad av mig (troligen inte), eller om jag ens skulle vilja göra det om jag träffade henne (förresten skulle jag aldrig våga). Men det är sådana känslor hon väcker. Hon skriver att hon i ett par år efter sin fars död var en ganska otrevlig människa som talade och talade med hög och gäll röst (på svenska dessutom, får man förstå). Det är en rätt rolig bild och en reflektion av hur besvärlig en människa kan te sig i sorg.

Ett annat spår handlar om Bergman. Och familjen Bergman. En del människor tycks få ta mer plats än andra. Som en kung – eller en kungafamilj. De får breda ut sig i tid och rum och göra anspråk på alla andras intresse. Larma och göra sig till.

Bergman har alltid funnits där. Mor och moster satt i köket och ältade demånregissören. Som jag minns det gled diskussionen mellan hans kvaliteter som regissör (som gick att tycka något om) och som man (där väl spekulationerna tog vid). I en moraliskt ambitiös miljö ägnade man sig förvisso inte åt kändisskvaller, men ändå sipprade några av detaljerna ner. Alla barnen, alla de kända fruarna, alla romanserna. När jag sedan läste Laterna Magica, Bergmans mycket välskrivna självbiografi, blev jag upprörd över hur kortfattat han rapporterade det faktum att det kom barn till världen i hans relationer. Knappt noterade. Fast jag noterade dem.

Och nu skriver ett av de där barnen så fint om sin döende far. Hur han backar in i sitt slut, avlägsnar sig via strikta rutiner i självvald exil och hur hon, dottern, försöker göra avskedet lika disciplinerat, återhållet och på hans villkor som hela deras relation tycks ha varit. Som litet barn på besök en månad per år på Fårö bjuds hon in till fadern klockan elva varje dag för en ”sittning” där det artigt samtalas. Ack ja. Men hennes försök att hjälpa den döende Bergman är ofta taffliga. När hon ska ge honom att dricka spiller hon vatten på honom så att hans sista ord till henne blir ”jävla kärring”.

Ett ytterligare spår är Linn Ullman som dotter till Liv Ullman – fastän inga namn på vare sig dotter, mor eller far skrivs ut.  Och denna Liv Ullman tycks ha varit ganska nervig och dessutom ganska typisk för sin generation i sin okunskap om barns behov (lika okunnig som fader Bergman!). Dottern gråter hysteriskt när mamma inte ringer från USA på avtalad tid, inte ringer alls faktiskt. Vind för våg placeras hon sedan i en amerikansk förort med barnflickor medan mamma skådespelerskan håller sig i New York i vad som tycks vara flera veckor i sträck. Inte var det bra för flickan och inte är det särskilt försonligt skildrat heller. Men mamman lever än. Det försonliga porträttet återstår att skriva. 

Bengt Ohlsson: Drick värmen ur min hand

Jag gillar Bengt Ohlsson. Jag gillar hans krönikor och jag gillar böcker han skrivit. Framförallt minns jag "Gregorius", vidarediktningen av Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Den var hisnande insiktsfull och spännande om den andre parten, den äkta mannen till den kvinna doktor Glas åtrår. 

Nu har Bengt Ohlsson skrivit en bok som heter "Drick värmen ur min hand". Jag hade inte tänkt skriva om den för jag tyckte den var tråkig och inte mycket att ödsla tid på. Men av nyfikenhet googlade jag runt för att kolla vilka recensioner denna sorgesång över en krisande medelklassman erövrat. Sådana övningar brukar oftast ge mig vatten på min kvarn när jag dissar böcker som andra hyllar (ett vanligt läge för en svårflörtad surkärring som jag: med undantag för Ferrante (som kritiken gillade) är jag oftast på de sofistikerade litteraturförståsigpåarnas sida när den lättmanipulerade omgivningen tjoar imponerat åt allt med bokstäver som klämts in mellan ett par pärmar).  

Men den här gången var vi inte överens, litteraturkritiken och jag. Åtminstone är jag inte överens med Magnus Eriksson i SvD som tycker att det är "den bästa bok han [Bengt Ohlsson] hittills skrivit". Hallå! Det kan du väl inte tycka?

Fast okey, boken har sina poänger. Framförallt är det en fin fundering över hundars själsliv. Huvudpersonen, Martin, blir nämligen plötsligt med hund när en klients hustru dumpar hunden Rulle på Martin efter att maken försökt begå självmord (Martin är någon slags socialarbetare/rådgivare som försöker få ordning på män som blir tagna för sexköp). På några få veckor skapar Martin starka band och väletablerade rutiner med hunden; den tar väsentligt mycket mer av hans tid än allt annat han ägnar sig åt, till exempel sin familj: en trulig tonåring och en gnällig fru. Hur karln dessutom hinner med sitt förmodade fyrtiotimmarsjobb (med en del jourarbete), sitt huvudansvar för middagsmaten (omnämnt) och sitt ganska omfattade (om än av Martin föraktade) Södermalmsumgänge inklusive kulturelit och elitpolitiker, är en gåta. Dessutom ägnar han, åtminstone i början, avsevärd tid åt att sms:a och tänka på sin vackra kollega som han är förälskad i.

Ni hör. Det är en ganska överlastad intrig. Hur ska det gå? kan man undra, men det är en svår fråga att reda ut: Hur ska det gå med vaddå? Med hunden? Det får vi för all del veta. Med dottern? Njae, hon tar väldigt lite plats i boken. Med förälskelsen? Där ges väl i och för sig ett svar. Med Martins bästa kompis, han som hux flux blivit socialminister och lever dubbelliv i sin flotta våning? Nej, den historien rinnner liksom ut i sanden. Med den stackars sexköparen och hans misär? Egentligen ingen aning. Med äktenskapet? Ja, det kanske är den egentliga problematiken. Åtminstone finns ett resonemang på slutet där Martin gör ett slags bokslut över relationen och konstaterar att han aldrig kommer att kunna göra sin hustru nöjd eller lycklig. 

Så här tycker Magnus Eriksson:

Romanen kan läsas som en studie i stukad manlighet. Hunden kan tolkas symboliskt som en katalysator för en nödvändig förändring i huvudpersonens liv, och drömmen om den vackra, unga kvinnan kan se ut som vilken kompensatorisk önskedröm som helst. Men Martin är inte främst en stukad man, han är en stukad människa. När han träffar en varelse som älskar villkorslöst blir han själv en människa, inte blott en pjäs i det sociala spelet. Rulle är inte en symbol, han är en hund som inte behöver symbolisk tolkning.

Det är vackert skrivet, men det är inte riktigt sant. Eller, det kanske är sant som idé och det kanske är vad Bengt Ohlsson tänkte sig, men det är inte vad texten främst förmedlar.
Jag önskar att Bengt Ohlsson hade skurit och skurit i sin roman. Att han skalat bort en del teman, att han kanske koncentrerat sig på en man och en hund. Möjligen kunde han ha ställt detta mot mannens bekymmer att nå sin hustru, att inte räcka till, och kanske hade den spirande förälskelsen fått vara med, kanske inte.

Och jag önskar att han hade skurit och skurit också i sina meningar. Det är för mycket tugg, för många sidospår, för många ord. Bengt Ohlssons krönikor är ju ofta små pärlor. Ett släpigt gnyende går över i ett gläfs och avslutas med ett distinkt skall. Här blir det mycket gnyende, ett och annat gläfsande, men skallet kommer liksom aldrig.

Alberte och sonen

Cora Sandels tre böcker om Alberte (Alberte och Jakob; Alberte och friheten; Bara Alberte) kom ut i en svensk samlad pocketutgåva 1999. Det var förmodligen i början av 2000-talet som jag läste den. Böckerna skrevs ursprungligen mellan 1926 och 1939 och har utgjort viktig läsning för många generationer. Det är en stark skildring: Alberte bryter upp från sin stränga, instängda uppväxtmiljö i nordnorge och tar sig fram som fattig konstnär i Paris i början av seklet. Hon erfar olycklig kärlek och tyr sig till en konstnärskollega med vilken hon så småningom får ett barn. I slutet av romanen lämnar hon sitt misslyckade äktenskap och sonen hos svärföräldrarna i Norge för att ta sig till Kristiania och försörja sig genom att skriva.

En särskild oro och upprördhet dröjde sig kvar hos mig när jag slagit igen boken. Det gällde det som hände alldeles i slutet. Det var inte det att Alberte bröt upp, att hon lämnade sin son i ett hem som hon insåg var gott, även om hon inte kunde leva där. Men detta att hon smyger iväg från sonen, utan att med ett enda ord eller avsked försöka förklara för honom varför hon måste ge sig av. Hur kunde hon? Vad gjorde inte det med pojken?

Bland dödsrunorna i DN den 13 januari i år läser jag att den nästan 99-årige Erik Jönsson gått ur tiden. Han har av allt att döma levt ett gott liv. Han var ingenjör med stor teknisk fallenhet. Han har haft hustru och två döttrar. Den ena finns kvar i livet jämte svärson, barnbarn och en halvsyster, Vanna Beckman, som författat minnestexten.  Hon skriver om hans födelse i nödens Paris 1917. Bröstmjölken tryter och han överlever tack vare getmjölk och den nya uppfinningen vällingpulver. Hans pappa är skulptören Anders Jönsson och hans mamma Sara Fabricius, känd under pseudonymen Cora Sandel. 

Så gick det alltså för pojken!

I DN den 14 januari skriver Kristofer Ahlström om nutidens krav på verklighetsbakgrund i romankonsten för att den ska vara godkänd. Att romanen utgår från verkliga människor och händelseförlopp uppfattas som en kvalitet, en äkthet. Men romanförfattare får därmed också svara för sina romanfigurers beteenden, i tron att romanfigurerna är synonyma med författarna: Ahlström har själv drabbats (han har fått läsa att han haft en uppväxt i "fattiga förhållanden" när detta egentligen gällt hans romanfigur i debutboken "Bara någon att straffa") och han exemplifierar också med Karolina Ramqvist som vittnat om en sammanblandning mellan henne och huvudpersonen Saga i "Alltings början" (och ja, jag hör till dem som läst in rätt mycket självbiografi i den romanen).

Ahlström påpekar (precis som jag!) det märkliga i att Elena Ferrantes röjda identitet väckt sådant ramaskri. Å ena sidan, kanske, därför att man med denna kunskap inte längre kan tro att romanerna är självbiografiska, å andra sidan därför att "ett sällsynt litterärt mysterium, där läsarna för en gångs skull har fått närma sig romanen utan att förhålla sig till författarens verkligen person" gått förlorat (enligt Lisa Irenius i SvD 3/10 2016). Lite krångligt är det: Det är en kvalitet att veta att nutidens många autofiktiva romaner har verklighetsbakgrund (de känns äkta), men det är samtidigt också en befrielse att inte veta något om författaren, för då kan man själv bestämma att romanen är verklighetsbaserad.

Ahlström problematiserar sammanblandningen av dikt och verklighet. Autofiktionen är ju legio numera (tänk Knausgård). Men i och med denna autofiktiva hajp har också följt att romanerna blir ett slags debattinlägg, där kravet på verklighetsbakgrund bakas ihop med identititetspolitik. Romaner som skildrar marginaliserade gruppers förhållanden blir giltiga verklighetsbeskrivningar, men bara om de bygger på en verkligt marginaliserad människas vittnesmål. Om det är fejk, om författaren inte själv är invandrad, svart, rörelsehindrad eller kvinna, tappar skildringen i styrka i en tid då människors möjlighet till empati och solidaritet med varandra över erfarenhetsgränserna misskrediteras. Och så får vi den märkliga situationen att författare anklagas för "lögn" om det visar sig att deras fiktion inte bygger på verklighet (Ahlström exemplifierar med James Frey i "A million little pieces", som dock också delvis marknadsfördes som självbiografisk, vad jag förstår, och med Laura Albert i "Author. The JT LeRoy story" där författaren använder olika pseudonymer med mer eller mindre uppdiktade biografier som tycks väcka ont blod när läsare blandar ihop verklighet och fiktion). Det här blir ännu mer förvirrande i nutidens era av post-sanning: Romanerna ska vara sanna, alltmedan annan verklighetsbeskrivning blir alltmer osann. En tragisk utveckling där fiktionens själva väsen, att genom fiktionen möjliggöra inlevelse i andra människors liv, spelas bort.

Hur mycket i Alberte-böckerna är verklighet, hur mycket är fiktion? Och vad betyder det? Det ligger nära till hands att många av de yttre omständigheterna och en hel del av det som skildras i böckerna är självbiografiska omskrivningar. Cora Sandel var född i Tromsö, hon reste som konstnär till Paris, hon genomlevde en uppslitande skilsmässa. Men Erik Jönssons biografi stämmer bara delvis med skildringen i Alberte-serien: i böckerna är till exempel barnafadern norrman och pojken har ett annat namn. Så i vilken grad är det som berör mig starkast sant: att mamman bryter upp utan att förklara? Dödsrunan berättar bara rapsodiskt och jag vet egentligen ingenting om Erik Jönssons verkliga sorger och glädjeämnen.

Ett alternativ till att kräva en verklighetsgrund bakom fiktionen, med garanti att författaren bär de erfarenheter som skildras, är att se allt som fiktion. All fiktion bygger på verklighet, om så bara på verkligt kända känslor, eller en verklig inlevelse i hur det förmodligen skulle kunna kännas. Fiktion hämtar exempel från verkligheten, om så bara den verklighet man läst om i annan fiktion (vilket i och för sig lätt kan bli rätt dålig fiktion). 

Vad fiktionen lyckas med (om den är bra) är att gjuta liv i papper, fylla fiktiva gestalter med kött och blod. Och finns detta liv i de fiktiva gestalterna, om de ter sig verkliga, investerar läsaren känslor i dem. Därmed finns också en möjlighet att fortsätta berättelsen: i en uppföljande roman, i den egna fantasin eller i läsningen av en kompletterande verklig dödsruna. Verklighet eller fiktion är inte det viktiga, utan att fiktionen är verklig.