Nu har Bengt Ohlsson skrivit en bok som heter "Drick värmen ur min hand". Jag hade inte tänkt skriva om den för jag tyckte den var tråkig och inte mycket att ödsla tid på. Men av nyfikenhet googlade jag runt för att kolla vilka recensioner denna sorgesång över en krisande medelklassman erövrat. Sådana övningar brukar oftast ge mig vatten på min kvarn när jag dissar böcker som andra hyllar (ett vanligt läge för en svårflörtad surkärring som jag: med undantag för Ferrante (som kritiken gillade) är jag oftast på de sofistikerade litteraturförståsigpåarnas sida när den lättmanipulerade omgivningen tjoar imponerat åt allt med bokstäver som klämts in mellan ett par pärmar).
Men den här gången var vi inte överens, litteraturkritiken och jag. Åtminstone är jag inte överens med Magnus Eriksson i SvD som tycker att det är "den bästa bok han [Bengt Ohlsson] hittills skrivit". Hallå! Det kan du väl inte tycka?
Fast okey, boken har sina poänger. Framförallt är det en fin fundering över hundars själsliv. Huvudpersonen, Martin, blir nämligen plötsligt med hund när en klients hustru dumpar hunden Rulle på Martin efter att maken försökt begå självmord (Martin är någon slags socialarbetare/rådgivare som försöker få ordning på män som blir tagna för sexköp). På några få veckor skapar Martin starka band och väletablerade rutiner med hunden; den tar väsentligt mycket mer av hans tid än allt annat han ägnar sig åt, till exempel sin familj: en trulig tonåring och en gnällig fru. Hur karln dessutom hinner med sitt förmodade fyrtiotimmarsjobb (med en del jourarbete), sitt huvudansvar för middagsmaten (omnämnt) och sitt ganska omfattade (om än av Martin föraktade) Södermalmsumgänge inklusive kulturelit och elitpolitiker, är en gåta. Dessutom ägnar han, åtminstone i början, avsevärd tid åt att sms:a och tänka på sin vackra kollega som han är förälskad i.
Ni hör. Det är en ganska överlastad intrig. Hur ska det gå? kan man undra, men det är en svår fråga att reda ut: Hur ska det gå med vaddå? Med hunden? Det får vi för all del veta. Med dottern? Njae, hon tar väldigt lite plats i boken. Med förälskelsen? Där ges väl i och för sig ett svar. Med Martins bästa kompis, han som hux flux blivit socialminister och lever dubbelliv i sin flotta våning? Nej, den historien rinnner liksom ut i sanden. Med den stackars sexköparen och hans misär? Egentligen ingen aning. Med äktenskapet? Ja, det kanske är den egentliga problematiken. Åtminstone finns ett resonemang på slutet där Martin gör ett slags bokslut över relationen och konstaterar att han aldrig kommer att kunna göra sin hustru nöjd eller lycklig.
Så här tycker Magnus Eriksson:
Romanen kan läsas som en studie i stukad manlighet. Hunden kan tolkas symboliskt som en katalysator för en nödvändig förändring i huvudpersonens liv, och drömmen om den vackra, unga kvinnan kan se ut som vilken kompensatorisk önskedröm som helst. Men Martin är inte främst en stukad man, han är en stukad människa. När han träffar en varelse som älskar villkorslöst blir han själv en människa, inte blott en pjäs i det sociala spelet. Rulle är inte en symbol, han är en hund som inte behöver symbolisk tolkning.
Det är vackert skrivet, men det är inte riktigt sant. Eller, det kanske är sant som idé och det kanske är vad Bengt Ohlsson tänkte sig, men det är inte vad texten främst förmedlar.
Jag önskar att Bengt Ohlsson hade skurit och skurit i sin roman. Att han skalat bort en del teman, att han kanske koncentrerat sig på en man och en hund. Möjligen kunde han ha ställt detta mot mannens bekymmer att nå sin hustru, att inte räcka till, och kanske hade den spirande förälskelsen fått vara med, kanske inte.
Och jag önskar att han hade skurit och skurit också i sina meningar. Det är för mycket tugg, för många sidospår, för många ord. Bengt Ohlssons krönikor är ju ofta små pärlor. Ett släpigt gnyende går över i ett gläfs och avslutas med ett distinkt skall. Här blir det mycket gnyende, ett och annat gläfsande, men skallet kommer liksom aldrig.
