Lucia Berlin: "A Manual for Cleaning Women"

I augusti var jag uppbragt över Ferrantes romansvit. Den allmänna uppståndelsen kring Ferrante har inte lagt sig ännu, men själv är jag igenom det hela och har fått lite distans. Del fyra var bättre än del tre som dock, så där överraskande, brände till alldeles i slutet. Mitt allmänna omdöme står sig: alltför hajpad, alltför entonig i stilen. 

Och nu har ju den stackars författarinnan bakom pseudonymen kanske avslöjats: Anita Raja är en polsk-italiensk översättare som tillskrivs författarskapet på basis av sina plötsliga höga inkomster från förlaget. En märklig debatt blossar upp, där Neapel-svitens tillskyndare rasar över detta avslöjande som sätter allt i ett annat ljus! Eh? tänker jag. På vilket sätt förändrar det böckernas kvaliteter att veta upphovsmannens identitet? 

Apropå upphovsman, har Raja en man som heter Domenico Starnone och som tydligen ända sedan 2006 ibland förmodats vara Ferrantes alter ego. Hela historien ger fog för min hypotes: Ferrante är ett lagarbete. Men idén att Starnone (eller någon annan man) skulle ligga bakom Ferrante väcker ännu mera ramaskri: Typiskt! Så sexistiskt! Så fort det är bra litteratur som slår internationellt så måste det förstås vara en man som skrivit! Så fördomsfullt!

Jag tänker att det var ju för att böckerna inte var så bra som jag misstänkte att en man låg bakom. Det var något i skildringen av flickors vänskap, om flickors lojaliteter och om flickors uppfattning om den egna kroppen som skavde. Tyckte jag. Kanske får vi visshet också i detta vad det lider.

I en helt annan liga tävlar Lucia Berlin med "A Manual for Cleaning Women". Boken låg till synes bortglömd på ett bord i Akademibokhandeln, men med ett förord av Lydia Davis. Jag slog förstås till, glad för detta trend-sättande tilltag. Trend-sättare? Jag? Ha! När jag googlar ser jag att självaste Maria Schottenius anmält boken i DN (jag måste verkligen bli lite noggrannare med lördagskulturen) och att boken redan översatts till svenska.

Lucia Berlin är dock ingen ung debutant. Hon levde mellan 1936 och 2004 och beskrivs som USAs bäst bevarade hemlighet. Hennes noveller har publicerats ända sedan 1960-talet i tidskrifter och i ett par volymer, men det är först nyligen, med hjälp av bland annat Lydia Davis och andra i hennes ganska begränsade fan-club, som den här samlingsvolymen kommit ut. Det mesta av det hon skriver är självbiografiskt och hennes liv räckte till i det avseendet. En uppväxt från Alaska till Chile, en alkoholiserad mor och morfar, själv mycket ung mamma och till större delen ensamstående med fyra söner. Detta och hennes många brödjobb och hennes alkoholmissbruk är del av det som skildras i novellerna.

Hösten går, tyvärr, i de alkoholiserade kvinnornas tecken. Förutom det som skett i den alldeles verkliga verkligheten finns kvinnors alkoholism också i litteraturen. Bland annat har Alex Schulman kommit ut med en bok om sin mamma och hennes missbruk. Jag har hittills mest tyckt att Schulman är en jobbig typ, som ler lite försmädligt mot sin omvärld. På vilket sätt blir världen bättre av hans hånflin? En intervju i Skavlan för en tid sedan fick mig ändå att tänka att det finns något mer än bara flabb i människan. Nu misstänker jag att hela förlåten faller när han tar sin tjur vid hornen och berättar om det som bränner. Ungefär som Patrik Sjöberg - inga likheter i övrigt - som förvandlades från en stöddig slacker till en sann och viktig människa när han berättade om övergrepp mot barn.

Lucia Berlin berättar om sitt alkoholberoende så att det bultar i ens eget nyktra huvud. Och om barnen, barnen, som går runt i lägenheten, mitt i natten, och släcker fimpar och kollar dörrar och inväntar sin mammas någorlunda upprättgående dagvarelse. I en novell skildrar hon det smärtsamma uppvaknandet och den oändliga promenaden tidigt tidigt till den som säljer sprit så dags på dagen till otåligt väntande a-lagare. "Är du för fin för att dricka på gatan", hånar en gubbe som själv fått sitt söta vin. "Jag är rädd jag tappar flaskan", svarar hon och skakar. Gubben häller en klunk vin i munnen på henne så att hon kan stapla hem. Hon dricker ur sin whiskyflaska utblandad med fruktjuice i tre omgångar och kan plötsligt diska och sätta på tvättmaskinen innan barnen vaknar. Men de vet förstås hur läget är.

I en dokumentär om Lars Forssell, den store diktaren, berättar hans son Jonas hur han visste, så fort han stod i hallen efter skoldagen, hur landet låg. Om pappa gått in i en ny period av supande. Barnen vet alltid hur läget är.