Ilska

- Jag blir så JÄVLA FÖRBANNAD brist på RESPEKT hade väntat mig mer av dig nu är det NOG!

- Var inte arg. Jag blev bara lite stressad och undrade om det var så bråttom.

- Jag är inte ARG jag bad snällt skulle du kunna (fetstil = ingen stress) men nu är det SLUT.

- Jo, men nog är du lite arg. Och säkert överbelastad och trött och less.

- Fråga dig varför DU ALDRIG SA NÅGOT när samma sak hände förut?

- Men så var det väl inte...

- JO SÅ VAR DET!

Så där håller vi på. Grälar på mejlen. Jag sitter vid mitt skrivbord vid min tysta skärm och knattrar. Jamen vänta HALLÅ! SÅDÄR KAN DU JU INTE SÄGA JU! DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT... Fast det skriver jag inte. Jag håller god ton och uttrycker mig väl. Tycker jag i alla fall. Fast vem vet? Kanske spärrar mina ord upp ögonen på mottagaren på samma sätt som mottagarens ord får mig att... tja, mest bli trött. Trött trött trött...

I veckans Fokus (nr 50-52) skriver Johan Hakelius om hövligt tilltal. Jag skulle vilja visa ett citat för min grälsjuke skärmkompis: 

En av de svåraste utmaningarna i ett samhälle är att kunna leva tillsammans med människor som inte tycker som man själv, ibland på ett sätt som upprör. En av de viktigaste metoderna för att klara utmaningen är att inte ständigt ställa allt på sin spets. Ska man leva tillsammans kan inte varje utbyte vara en konflikt. Det behövs ett visst mått av försonande överseende. Alternativet är ömsesidiga krav på villkorslös kapitulation. Men då har vi inte ett samhälle utan ett krig.

Ilskan på nätet diskuteras ganska livligt nu (och ibland upprört!). Det är väl etablerat att vissa människor som uttalar sig i vissa frågor får finna sig i att på olika sätt ta emot eller ta del av vidriga inlägg som ifrågasätter inte bara deras åsikter utan också deras personer. Näthat. Särskilt kvinnor drabbas och det här är förstås både läskigt och ett hot mot demokratin. Människor blir rädda att uttala sig.

Jag har inte varit med om så många nätgräl. Jag är inte så aktiv på sociala medier. Jag har tagit del av en del hemska mejlväxlingar, utan att vara den som direkt fått skiten hälld över mig. Bara att läsa har varit hemskt nog. Det äter sig in. Otidigheterna, aggressiviteten. Man tappar lusten och vill dra nåt gammalt över sig.

Det är väl inte superkontroversiellt att påstå att det företrädesvis är män som uttrycker sig hämningslöst och aggressivt. Att hatsajterna och de otidiga kommentarstrådarna domineras av arga män tror jag är ganska klarlagt. Man undrar var all den här ilskan kommer ifrån. Är det så att vara man?

Nä, så är det inte att vara man. Alla män hatar inte. Alla män vräker inte ur sig sin dynga, fäktas och slåss. Men något har det med hierarkier att göra och kanske är de i genomsnitt viktigare för män. Herre på täppan. Gör som jag säger! Haha, jag vann! Törsten efter auktoritärt ledarskap. 

Nu ryser jag igen. Den ryske potentaten har just hjälpt sin kumpan i nödens Syrien att besegra rebellerna i Aleppo. Med en sådan styrkemarkering i ryggen kan man börja förhandla. Sitt ner, tyst i klassen! De svaga männen som vill se en stark ledare.

Några kända kvinnor läste för en tid sedan i TV upp texter som de fått ta emot på grund av sin publika roll. Man hade också fått tag i en av dessa hatare som faktiskt gick med på att låta sig intervjuas. "Hur tänkte du när skrev att hon var en hora och att du hoppades att hon dog?" "Äh," sa han på sävlig skånska, "det är ju bara sånt man skriver..."

De där ilskna mejlen som däckar mig så, är det bara sånt man skriver?

Johan Hakelius igen:

Det är här nånstans vi befinner oss 2016. Vi har glömt att ett samhälle bygger på ett visst mått av vett och etikett. Att samvaro kräver fördragsamhet. I det avseendet skiljer sig inte de stora sammanhangen från de mindre.

Saklighet och hövlighet, tänker jag och mejlar:

- Kan vi inte ses?

Och får svar:

- Okey.

Stockholm i november

Om morgonen går jag förbi den amerikanska ambassaden. Den ter sig anskrämligare än vanligt. Illa sammanfogade klumpar av betong, invirade i järnstaket, som blänger ut över det fria Gärdet. Intill ligger den smäckra finska ambassaden. Stilren, anspråkslös och öppen.

Nya associationer väcks efter den 8 november detta dystra år. Patrask, tänker jag och frågar en amerikansk kollega, med goda kunskaper i svenska, om han känner till det ordet. Njae, men vi enas snart om en engelsk översättning: ragtag. Människor i skrikig lump, fattiga, vulgära.

Det är hemskt att döma ut andra människor som patrask. Hillary Clinton gjorde en kardinalblunder i valkampanjen genom att beskriva sin motståndares väljare som beklagansvärda (deplorable), oförbätterliga (irredeemable) och islamofobiska. Kanske var det ett uttryck för en problematisk människosyn. Kanske inte. Oavsett, ingen väg att vinna väljare. 

Och visst är det sant, allt som nu analyserats till leda: att valet var ett uttryck för att så många av amerikanerna (90 procent!) inte alls fått del av den tillväxt som skett i USA de senaste 20-30 åren. På så sätt var det i hög grad ett missnöjesval och inte, i alla fall inte enbart, ett uttryck för rasism och djup okunskap om vilka överenskommelser det demokratiska samhället bygger på. Fast det också.

En liten skärva av optimism inom mig får mig att tro att kanske kanske kan det här vara ett verkligt uppvaknande för den liberala amerikanska elit som ändå tror sig om att vilja ett demokratiskt och jämställt samhälle. Då måste det verkstad till, ska de inse: omfördelning och reglering av finanssektorn. Men kommer den insikten att infinna sig? Och vad hinner ske innan dess?

När inget blivit bättre för de beklagansvärda (ja, för det är de ju) är risken stor att skulden inte läggs hos ett patrask till presidentfamilj, som mest sett till att gynna sitt familjeföretags intressen. Nej, skulden den kommer då att läggas hos några andra, de andra, den andre.

Lucia Berlin: "A Manual for Cleaning Women"

I augusti var jag uppbragt över Ferrantes romansvit. Den allmänna uppståndelsen kring Ferrante har inte lagt sig ännu, men själv är jag igenom det hela och har fått lite distans. Del fyra var bättre än del tre som dock, så där överraskande, brände till alldeles i slutet. Mitt allmänna omdöme står sig: alltför hajpad, alltför entonig i stilen. 

Och nu har ju den stackars författarinnan bakom pseudonymen kanske avslöjats: Anita Raja är en polsk-italiensk översättare som tillskrivs författarskapet på basis av sina plötsliga höga inkomster från förlaget. En märklig debatt blossar upp, där Neapel-svitens tillskyndare rasar över detta avslöjande som sätter allt i ett annat ljus! Eh? tänker jag. På vilket sätt förändrar det böckernas kvaliteter att veta upphovsmannens identitet? 

Apropå upphovsman, har Raja en man som heter Domenico Starnone och som tydligen ända sedan 2006 ibland förmodats vara Ferrantes alter ego. Hela historien ger fog för min hypotes: Ferrante är ett lagarbete. Men idén att Starnone (eller någon annan man) skulle ligga bakom Ferrante väcker ännu mera ramaskri: Typiskt! Så sexistiskt! Så fort det är bra litteratur som slår internationellt så måste det förstås vara en man som skrivit! Så fördomsfullt!

Jag tänker att det var ju för att böckerna inte var så bra som jag misstänkte att en man låg bakom. Det var något i skildringen av flickors vänskap, om flickors lojaliteter och om flickors uppfattning om den egna kroppen som skavde. Tyckte jag. Kanske får vi visshet också i detta vad det lider.

I en helt annan liga tävlar Lucia Berlin med "A Manual for Cleaning Women". Boken låg till synes bortglömd på ett bord i Akademibokhandeln, men med ett förord av Lydia Davis. Jag slog förstås till, glad för detta trend-sättande tilltag. Trend-sättare? Jag? Ha! När jag googlar ser jag att självaste Maria Schottenius anmält boken i DN (jag måste verkligen bli lite noggrannare med lördagskulturen) och att boken redan översatts till svenska.

Lucia Berlin är dock ingen ung debutant. Hon levde mellan 1936 och 2004 och beskrivs som USAs bäst bevarade hemlighet. Hennes noveller har publicerats ända sedan 1960-talet i tidskrifter och i ett par volymer, men det är först nyligen, med hjälp av bland annat Lydia Davis och andra i hennes ganska begränsade fan-club, som den här samlingsvolymen kommit ut. Det mesta av det hon skriver är självbiografiskt och hennes liv räckte till i det avseendet. En uppväxt från Alaska till Chile, en alkoholiserad mor och morfar, själv mycket ung mamma och till större delen ensamstående med fyra söner. Detta och hennes många brödjobb och hennes alkoholmissbruk är del av det som skildras i novellerna.

Hösten går, tyvärr, i de alkoholiserade kvinnornas tecken. Förutom det som skett i den alldeles verkliga verkligheten finns kvinnors alkoholism också i litteraturen. Bland annat har Alex Schulman kommit ut med en bok om sin mamma och hennes missbruk. Jag har hittills mest tyckt att Schulman är en jobbig typ, som ler lite försmädligt mot sin omvärld. På vilket sätt blir världen bättre av hans hånflin? En intervju i Skavlan för en tid sedan fick mig ändå att tänka att det finns något mer än bara flabb i människan. Nu misstänker jag att hela förlåten faller när han tar sin tjur vid hornen och berättar om det som bränner. Ungefär som Patrik Sjöberg - inga likheter i övrigt - som förvandlades från en stöddig slacker till en sann och viktig människa när han berättade om övergrepp mot barn.

Lucia Berlin berättar om sitt alkoholberoende så att det bultar i ens eget nyktra huvud. Och om barnen, barnen, som går runt i lägenheten, mitt i natten, och släcker fimpar och kollar dörrar och inväntar sin mammas någorlunda upprättgående dagvarelse. I en novell skildrar hon det smärtsamma uppvaknandet och den oändliga promenaden tidigt tidigt till den som säljer sprit så dags på dagen till otåligt väntande a-lagare. "Är du för fin för att dricka på gatan", hånar en gubbe som själv fått sitt söta vin. "Jag är rädd jag tappar flaskan", svarar hon och skakar. Gubben häller en klunk vin i munnen på henne så att hon kan stapla hem. Hon dricker ur sin whiskyflaska utblandad med fruktjuice i tre omgångar och kan plötsligt diska och sätta på tvättmaskinen innan barnen vaknar. Men de vet förstås hur läget är.

I en dokumentär om Lars Forssell, den store diktaren, berättar hans son Jonas hur han visste, så fort han stod i hallen efter skoldagen, hur landet låg. Om pappa gått in i en ny period av supande. Barnen vet alltid hur läget är.  

Elena Ferrante: "Min fantastiska väninna"

Ack! Kan man anmäla kulturanmälningar, rykten och "vad-ska-du-läsa-i-sommar?"-intervjuer för falsk marknadsföring? Hela sommaren har jag kämpat med Elena Ferrantes romansvit från Neapel, jag är snart färdig med del tre och den avslutande fjärde delen ligger och väntar. Jag står snart inte ut! 

Men jag är en plikttrogen jävel. Jag ror i land vad vi, i min bokklubb, sagt att vi ska läsa.  Dessutom har jag alltså inhandlat rubbet på AdLibris, i engelsk version, så då måste man väl...   

Kan det vara översättningen till engelska? Kanske flödar italienskan på ett annat sätt och kanske låter den sig också översättas bättre till svenska? 

Jag ser framför mig hur två kvinnor i en italiensk stad, utanför porten eller i en butik, ältar omständigheterna kring en händelse, en relation, ett arbete som kan vara stort och betydande eller bara trivialt, men som mest bara låter enformigt: "Först sa han det, sen sa hon det, sen gick de dit, sen blev det tyst, och jag tänkte och jag tyckte och jag kunde verkligen inte förstå och sen...". Allt på en italienska som jag inte begriper.  

Det finns förstås försonande drag. Det är en beskrivning av en tid och ett sammanhang som är intressant. Jag vill förstås, som alltid, veta hur det går. Och kanske finns det en poäng att särskilt zooma in på livslång vänskap. 

Fast där är berättelsen osannolik. Att huvudpersonen skulle vara så in i bomben upptagen av sin väninna, mer än sina syskon, mer än sina föräldrar, sin man, mer än sig själv? Knappast. Hon skulle kanske mäta sig med henne, genom livet, men också sträva efter frigörelse och vilja lämna bakom sig (okey, hon gör det, hon drar, men i berättelsen förhåller hon sig ändå ständigt till väninnan). 

För övrigt tror jag att boken är skriven av en man, eller åtminstone delvis av en man (del två är lite bättre än del ett, del tre är urtråkig, så kanske har en författarduo växlat pennan mellan sig). 

Tack och lov att sommaren, också, innehållit Lev Tolstojs Anna Karenina: Full av liv, av rimliga relationer, av närvaro, av sorg och glädje. Och kanske framförallt, vilket jag håller emot Ferrante mest av allt, av humor. Skratt åt livets krumbukter.