Ilska

- Jag blir så JÄVLA FÖRBANNAD brist på RESPEKT hade väntat mig mer av dig nu är det NOG!

- Var inte arg. Jag blev bara lite stressad och undrade om det var så bråttom.

- Jag är inte ARG jag bad snällt skulle du kunna (fetstil = ingen stress) men nu är det SLUT.

- Jo, men nog är du lite arg. Och säkert överbelastad och trött och less.

- Fråga dig varför DU ALDRIG SA NÅGOT när samma sak hände förut?

- Men så var det väl inte...

- JO SÅ VAR DET!

Så där håller vi på. Grälar på mejlen. Jag sitter vid mitt skrivbord vid min tysta skärm och knattrar. Jamen vänta HALLÅ! SÅDÄR KAN DU JU INTE SÄGA JU! DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT... Fast det skriver jag inte. Jag håller god ton och uttrycker mig väl. Tycker jag i alla fall. Fast vem vet? Kanske spärrar mina ord upp ögonen på mottagaren på samma sätt som mottagarens ord får mig att... tja, mest bli trött. Trött trött trött...

I veckans Fokus (nr 50-52) skriver Johan Hakelius om hövligt tilltal. Jag skulle vilja visa ett citat för min grälsjuke skärmkompis: 

En av de svåraste utmaningarna i ett samhälle är att kunna leva tillsammans med människor som inte tycker som man själv, ibland på ett sätt som upprör. En av de viktigaste metoderna för att klara utmaningen är att inte ständigt ställa allt på sin spets. Ska man leva tillsammans kan inte varje utbyte vara en konflikt. Det behövs ett visst mått av försonande överseende. Alternativet är ömsesidiga krav på villkorslös kapitulation. Men då har vi inte ett samhälle utan ett krig.

Ilskan på nätet diskuteras ganska livligt nu (och ibland upprört!). Det är väl etablerat att vissa människor som uttalar sig i vissa frågor får finna sig i att på olika sätt ta emot eller ta del av vidriga inlägg som ifrågasätter inte bara deras åsikter utan också deras personer. Näthat. Särskilt kvinnor drabbas och det här är förstås både läskigt och ett hot mot demokratin. Människor blir rädda att uttala sig.

Jag har inte varit med om så många nätgräl. Jag är inte så aktiv på sociala medier. Jag har tagit del av en del hemska mejlväxlingar, utan att vara den som direkt fått skiten hälld över mig. Bara att läsa har varit hemskt nog. Det äter sig in. Otidigheterna, aggressiviteten. Man tappar lusten och vill dra nåt gammalt över sig.

Det är väl inte superkontroversiellt att påstå att det företrädesvis är män som uttrycker sig hämningslöst och aggressivt. Att hatsajterna och de otidiga kommentarstrådarna domineras av arga män tror jag är ganska klarlagt. Man undrar var all den här ilskan kommer ifrån. Är det så att vara man?

Nä, så är det inte att vara man. Alla män hatar inte. Alla män vräker inte ur sig sin dynga, fäktas och slåss. Men något har det med hierarkier att göra och kanske är de i genomsnitt viktigare för män. Herre på täppan. Gör som jag säger! Haha, jag vann! Törsten efter auktoritärt ledarskap. 

Nu ryser jag igen. Den ryske potentaten har just hjälpt sin kumpan i nödens Syrien att besegra rebellerna i Aleppo. Med en sådan styrkemarkering i ryggen kan man börja förhandla. Sitt ner, tyst i klassen! De svaga männen som vill se en stark ledare.

Några kända kvinnor läste för en tid sedan i TV upp texter som de fått ta emot på grund av sin publika roll. Man hade också fått tag i en av dessa hatare som faktiskt gick med på att låta sig intervjuas. "Hur tänkte du när skrev att hon var en hora och att du hoppades att hon dog?" "Äh," sa han på sävlig skånska, "det är ju bara sånt man skriver..."

De där ilskna mejlen som däckar mig så, är det bara sånt man skriver?

Johan Hakelius igen:

Det är här nånstans vi befinner oss 2016. Vi har glömt att ett samhälle bygger på ett visst mått av vett och etikett. Att samvaro kräver fördragsamhet. I det avseendet skiljer sig inte de stora sammanhangen från de mindre.

Saklighet och hövlighet, tänker jag och mejlar:

- Kan vi inte ses?

Och får svar:

- Okey.