Men jag är en plikttrogen jävel. Jag ror i land vad vi, i min bokklubb, sagt att vi ska läsa. Dessutom har jag alltså inhandlat rubbet på AdLibris, i engelsk version, så då måste man väl...
Kan det vara översättningen till engelska? Kanske flödar italienskan på ett annat sätt och kanske låter den sig också översättas bättre till svenska?
Jag ser framför mig hur två kvinnor i en italiensk stad, utanför porten eller i en butik, ältar omständigheterna kring en händelse, en relation, ett arbete som kan vara stort och betydande eller bara trivialt, men som mest bara låter enformigt: "Först sa han det, sen sa hon det, sen gick de dit, sen blev det tyst, och jag tänkte och jag tyckte och jag kunde verkligen inte förstå och sen...". Allt på en italienska som jag inte begriper.
Det finns förstås försonande drag. Det är en beskrivning av en tid och ett sammanhang som är intressant. Jag vill förstås, som alltid, veta hur det går. Och kanske finns det en poäng att särskilt zooma in på livslång vänskap.
Fast där är berättelsen osannolik. Att huvudpersonen skulle vara så in i bomben upptagen av sin väninna, mer än sina syskon, mer än sina föräldrar, sin man, mer än sig själv? Knappast. Hon skulle kanske mäta sig med henne, genom livet, men också sträva efter frigörelse och vilja lämna bakom sig (okey, hon gör det, hon drar, men i berättelsen förhåller hon sig ändå ständigt till väninnan).
För övrigt tror jag att boken är skriven av en man, eller åtminstone delvis av en man (del två är lite bättre än del ett, del tre är urtråkig, så kanske har en författarduo växlat pennan mellan sig).
Tack och lov att sommaren, också, innehållit Lev Tolstojs Anna Karenina: Full av liv, av rimliga relationer, av närvaro, av sorg och glädje. Och kanske framförallt, vilket jag håller emot Ferrante mest av allt, av humor. Skratt åt livets krumbukter.
