En särskild oro och upprördhet dröjde sig kvar hos mig när jag slagit igen boken. Det gällde det som hände alldeles i slutet. Det var inte det att Alberte bröt upp, att hon lämnade sin son i ett hem som hon insåg var gott, även om hon inte kunde leva där. Men detta att hon smyger iväg från sonen, utan att med ett enda ord eller avsked försöka förklara för honom varför hon måste ge sig av. Hur kunde hon? Vad gjorde inte det med pojken?
Bland dödsrunorna i DN den 13 januari i år läser jag att den nästan 99-årige Erik Jönsson gått ur tiden. Han har av allt att döma levt ett gott liv. Han var ingenjör med stor teknisk fallenhet. Han har haft hustru och två döttrar. Den ena finns kvar i livet jämte svärson, barnbarn och en halvsyster, Vanna Beckman, som författat minnestexten. Hon skriver om hans födelse i nödens Paris 1917. Bröstmjölken tryter och han överlever tack vare getmjölk och den nya uppfinningen vällingpulver. Hans pappa är skulptören Anders Jönsson och hans mamma Sara Fabricius, känd under pseudonymen Cora Sandel.
Så gick det alltså för pojken!
I DN den 14 januari skriver Kristofer Ahlström om nutidens krav på verklighetsbakgrund i romankonsten för att den ska vara godkänd. Att romanen utgår från verkliga människor och händelseförlopp uppfattas som en kvalitet, en äkthet. Men romanförfattare får därmed också svara för sina romanfigurers beteenden, i tron att romanfigurerna är synonyma med författarna: Ahlström har själv drabbats (han har fått läsa att han haft en uppväxt i "fattiga förhållanden" när detta egentligen gällt hans romanfigur i debutboken "Bara någon att straffa") och han exemplifierar också med Karolina Ramqvist som vittnat om en sammanblandning mellan henne och huvudpersonen Saga i "Alltings början" (och ja, jag hör till dem som läst in rätt mycket självbiografi i den romanen).
Ahlström påpekar (precis som jag!) det märkliga i att Elena Ferrantes röjda identitet väckt sådant ramaskri. Å ena sidan, kanske, därför att man med denna kunskap inte längre kan tro att romanerna är självbiografiska, å andra sidan därför att "ett sällsynt litterärt mysterium, där läsarna för en gångs skull har fått närma sig romanen utan att förhålla sig till författarens verkligen person" gått förlorat (enligt Lisa Irenius i SvD 3/10 2016). Lite krångligt är det: Det är en kvalitet att veta att nutidens många autofiktiva romaner har verklighetsbakgrund (de känns äkta), men det är samtidigt också en befrielse att inte veta något om författaren, för då kan man själv bestämma att romanen är verklighetsbaserad.
Ahlström problematiserar sammanblandningen av dikt och verklighet. Autofiktionen är ju legio numera (tänk Knausgård). Men i och med denna autofiktiva hajp har också följt att romanerna blir ett slags debattinlägg, där kravet på verklighetsbakgrund bakas ihop med identititetspolitik. Romaner som skildrar marginaliserade gruppers förhållanden blir giltiga verklighetsbeskrivningar, men bara om de bygger på en verkligt marginaliserad människas vittnesmål. Om det är fejk, om författaren inte själv är invandrad, svart, rörelsehindrad eller kvinna, tappar skildringen i styrka i en tid då människors möjlighet till empati och solidaritet med varandra över erfarenhetsgränserna misskrediteras. Och så får vi den märkliga situationen att författare anklagas för "lögn" om det visar sig att deras fiktion inte bygger på verklighet (Ahlström exemplifierar med James Frey i "A million little pieces", som dock också delvis marknadsfördes som självbiografisk, vad jag förstår, och med Laura Albert i "Author. The JT LeRoy story" där författaren använder olika pseudonymer med mer eller mindre uppdiktade biografier som tycks väcka ont blod när läsare blandar ihop verklighet och fiktion). Det här blir ännu mer förvirrande i nutidens era av post-sanning: Romanerna ska vara sanna, alltmedan annan verklighetsbeskrivning blir alltmer osann. En tragisk utveckling där fiktionens själva väsen, att genom fiktionen möjliggöra inlevelse i andra människors liv, spelas bort.
Hur mycket i Alberte-böckerna är verklighet, hur mycket är fiktion? Och vad betyder det? Det ligger nära till hands att många av de yttre omständigheterna och en hel del av det som skildras i böckerna är självbiografiska omskrivningar. Cora Sandel var född i Tromsö, hon reste som konstnär till Paris, hon genomlevde en uppslitande skilsmässa. Men Erik Jönssons biografi stämmer bara delvis med skildringen i Alberte-serien: i böckerna är till exempel barnafadern norrman och pojken har ett annat namn. Så i vilken grad är det som berör mig starkast sant: att mamman bryter upp utan att förklara? Dödsrunan berättar bara rapsodiskt och jag vet egentligen ingenting om Erik Jönssons verkliga sorger och glädjeämnen.
Ett alternativ till att kräva en verklighetsgrund bakom fiktionen, med garanti att författaren bär de erfarenheter som skildras, är att se allt som fiktion. All fiktion bygger på verklighet, om så bara på verkligt kända känslor, eller en verklig inlevelse i hur det förmodligen skulle kunna kännas. Fiktion hämtar exempel från verkligheten, om så bara den verklighet man läst om i annan fiktion (vilket i och för sig lätt kan bli rätt dålig fiktion).
Vad fiktionen lyckas med (om den är bra) är att gjuta liv i papper, fylla fiktiva gestalter med kött och blod. Och finns detta liv i de fiktiva gestalterna, om de ter sig verkliga, investerar läsaren känslor i dem. Därmed finns också en möjlighet att fortsätta berättelsen: i en uppföljande roman, i den egna fantasin eller i läsningen av en kompletterande verklig dödsruna. Verklighet eller fiktion är inte det viktiga, utan att fiktionen är verklig.
